En grej som jag alltid gör innan jag sätter mig på Mellis för att rida är att leka. Det är en sak jag har börjat med bara på senaste tiden och jag kan faktiskt inte tänka mig att hoppa upp och rida på Mellis innan jag vet hur hennes dagsform ser ut, eller vilket humör hon är på osv. Så ofta ser mitt "ridpass" ut så att jag sadlar inne i stallet och tar på repgrimman. Sen börjar jag med att se så hon flyttar för tryck, både fast tryck och rytmiskt tryck. Det är en bra början tycker jag. Sen brukar vi även leka cirkling game. Vilket är att hon ska gå i en cirkel runt mig. Skillnaden på cirkling game o longering är att i longering så arbetar hästen fysiskt medans hjärnan ofta stänger av och i cirkling game ska man stå neutral och låta hästen sköta avståndet och själv ge den ansvaret att ta hand om farten. Vilket aktiverar hjärnan. 

 

Varför då? Tina sa till oss på kursen att det bara kan bli 80% så bra som det är på marken i sadeln. Och då fick jag dendär tanken att "självklart måste jag ju veta hur hon är på marken innan jag börjar rida." Om jag bara tar in henne till stallet när sadeln ska på vad är det för vits med att hänga med in då? Men om man istället leker med sin häst varje gång innan man hoppar upp så får vi ju båda ha lika kul. Jag tycker ju inte att det är lika roligt att köra grisepass i skogen som hon gör och hon tycker inte att det är lika kul att rida dressyr i paddocken som jag gör. Men eftersom jag vet att hon med tycker det är himla kul att leka så får vi båda ut det roliga av varje "ridpass" vare sig vi rider i paddocken eller ute i skogen. 

 

Igår så fick jag faktiskt se en mycket gladare häst efter vi hade lekt än vad jag fick se i Tisdag när hon bara fick stå inne i stallet när jag red Fjölnir. Blir alltid lika glad när jag ser hur glad hon är! Och att vi båda kan ge den glädjen till varandra är ju bara för härligt.