Jag vet inte riktigt vart jag ska börja i detta inlägget, eller vad jag vill förmedla? Aja, shit the same.. När jag var liten hade jag världens grymmaste kompisarna. Vi kunde skratta nätterna långa, vara fåniga och vara oss själva. Tiden när man inte var medveten, inga killproblem existerade utan ens livs problem var om man inte fick sova över hos sin kompis eller om vad man skulle hitta på på rasten. När jag kollar tillbax på min barndom så ler jag, stort. Gråter glädje tårar och saknar alla minnen. Tänk hur samma värdefulla person då, säger man knappt hej till när man ser den i korridoren längre?

 

Tex, jag och min barndomsbästis, vi gjorde allt tillsammans, snubblade jag så snubblade hon med[haha vi hade en sån regel att om det hände något med nån av oss var det andra tvungen att göra likadant] vi ringde alltid varandra innan vårat favoritprogram[americas funniest homevideos,hahah] skulle börja, kom ihåg en gång.. så klättrade vi upp på hennes tag mitt i vintern på kvällen när hennes föräldrar inte var hemma och lekte att vi var spioner. Eller när det var halloween och vi var självklart utklädda dåå också hade vi omegle med en kille som seriöst sket i brallan när han såg oss, haha lite medkänsla måste man nog ha för killen.. 

 

Gud, vilken oförglömlig barndom man hade. Och hur ens vänner kan förändras. Min första kompis som jag hade i nästan 8 år har jag inte ens någon kontakt med längre. Men life goes on, man hittar nya vänner, skapar nya oförgömliga minnen and so on.